Vilken morgon vi har haft!
Dagis har sagt åt mig att Brallan är liten för sin ålder.
Hon har ju gått hemma med mig och fått hjälp med allt, så hon är inte lika utvecklad i sitt sätt att klara sig själv.
Så nu har jag fått i uppgift att inte hjälpa henne med allt.
Men det tar emot.
I morse var det så jobbigt!
Hon skrek och grät och hade sig, för hon ville INTE ta på sig sina kläder.
Hon skrek: "Du måste hjälpa mig, mamma!"
Jag vek inte en tum...
Jag sa tusen gånger: "Nu kör jag utan dig, ifall du inte klär på dig."
Och hon blev hysterisk och jag höjde rösten osv, osv...
Kaos, helt enkelt.

Jag vet att det inte är Brallans fel att det blir bråk.
Hon är extremt envis och har ett jäkla humör, men det är jag som måste hitta ett sätt att bemöta henne på.
Det är upp till mig att försöka hitta vägar som funkar för oss, även om det känns som jag redan provat allt.

När vi senare åkte till BVC tog jag upp det med Ingrid(vår sköterska).
Att det är jobbigt att vara så hård mot Brallan, när hon uppenbarligen tycker att det är jobbigt själv.
Jag sa att dagis säger en sak, men mammahjärtat säger en annan sak.
Jag vill ju inte bråka hela tiden med min fina dotter.
Jag kan tänka mig att mötas på halva vägen, att vi gör det tillsammans.
Jag vet ju att hon kan själv.
Och går allt lite smidigare på mornarna om jag hjälper henne, så varför inte?

Det är ju nåt som inte är bra just nu, för varje natt kommer hon in och lägger sig, tätt intill mig, på min arm och säger till mig att hålla henne. Och så ligger vi och kramas hårt hela natten.
Hon har även börjat bajsa på sig ibland.
Det kanske är lite för mycket som förväntas av henne helt plötsligt och så slår det bakut istället...

Ingrid tyckte att jag skulle lyssna på mitt hjärta istället för på dagis.
Hon, som har varit med från det Brallan föddes, tycker inte på nåt vis att hon är efter och behöver stressas till att klara allt själv.
Dagisbarn lär ju sig mycket av varandra på dagis.
Och eftersom Brallan aldrig gått på dagis är det inte så konstigt att hon inte kan allt, som dom andra dagisbarnen kan.

Men jag har en ny idé, som kanske kan vara kul för Brallan...
Brallan tycker om att hjälpa mig med olika saker.
Så jag tänkte att man kunde börja morgonen med att hon får hjälpa mig att ta på mig mina strumpor, eller byxor, eller nåt annat plagg.
Utan stress och skrik.
Bara på skoj.
För hon tycker att det är så kul att känna sig som mammas duktiga flicka.
På så vis kanske hon även vill ta på sina egna kläder efter att hon hjälpt mig.
För det är en himla stor skillnad på att hjälpa någon annan med strumporna, än att själv få hjälp med sina strumpor.
Det blir mer positivt att hjälpa någon annan. Att få känna sig duktig.

Nu är det inte säkert att det fungerar, men det kan vara värt att testa!
För jag vill inte tvinga henne och stressa henne och det tänker jag inte göra heller.

Min fina flicka...
Som jag älskar dig!