Hemskt ledsen att behöva göra ett kryptiskt inlägg. Vet att dom flesta läsare hatar såna(inklusive jag själv).

Men med tanke på ämnets känslighet, så får det bli så...

Jag kan inte sova.

Ligger och funderar, ältar, blir arg, blir ledsen, försöker att inte bry mig, försöker hjälpa.

Allt på samma gång.

Fick ett samtal för några dagar sedan. Ett samtal som väckte känslor, som jag länge försökt att gräva ner. Långt ner i kroppen. Helst så långt ner att dom försvinner ut genom skorna.

Men det går ju aldrig. Det vet vi alla. 

Man kan förlåta, men inte glömma.

Jag kan(kan och kan. Vill) tyvärr inte säga vem detta berör, men det är inte det viktiga ändå. Det viktiga, för mig, är att bara få ut orden ur mitt huvud, så jag kanske kan sova...

Efter det där samtalet gick hjärnan på högvarv.

Det var ingen nyhet i telefonen, men jag blev förvånad över att det togs upp.

Varför nu?! Varför inte innan? Varför när det redan är för sent? 

Varför när jag redan lärt mig att strunta i allt?

Mycket flög runt i huvudet. Ilska och besvikelse, men även sorg och oro.

Jag vill här poängtera att jag inte är arg på någon person, men arg på själva situationen.

Eller inte arg heller. Besviken, ledsen? Jag vet inte. Allt är bara så sorgligt.

Varför har ingen gjort något? Varför gör jag själv inte något?

Varför, varför, varför?

Ska vi alla bara titta på? 

Men vad kan vi göra då?...

Mitt svar är på alla frågor: Jag vet inte.

Jag känner lite som så, att det är min tur att må bra nu.

Jag har byggt upp ett liv, som jag älskar, med en man som jag älskar. Nu är det min tur att må bra och strunta i det gamla. Jag vill inte bråka mer.

Får man vara så självisk?... Jag vet inte.

 

Usch, ska man ens publicera detta egentligen? Det är ju bara totalt rörigt och meningslöst för alla utom mig.

 

Gonatt.

.