Fy, vilken natt! Det började med att Brallan vaknade och SKREK att hon ville bli hämtad från sin säng. Då vaknade självklart Älvan. Och det med besked! Hon skrek som aldrig förr. Inte åh-vad-jag-är-ledsen-skrik, utan, fy-helvete-vad-jag-är-arg-och-ska-sparka-sönder-allt-skrik. Hon sparkade, slängde sig i golvet, vrålade, hoppade runt och ALLT var fel. Täcket var fel, blöjan var fel, filten var på fel håll och massa annat. Och hon bara skrek, som om jag höll på att mörda henne. När hon får sina utbrott hör hon inte ett dugg. Hon bara skriker. Hon vill inte bli tröstad, hon vill inte prata, hon är bara så inne i sitt utbrott. Så jag brukar flytta på henne. Dvs sätta henne på en helt annan plats. Jag brukar sätta henne på trappan. Då blir hon avbruten i sitt utbrott och slutar skrika, sen kan man prata med henne. BVC tycker att jag ska hålla fast henne, men det går inte. Hon slingrar sig, så hon nästan skadar sig själv. Och jag tycker det verkar så respektlöst på nåt vis. Jag hatar att bli fasthållen, när jag är arg, så varför skulle nån annan gilla det? Hur som helst, ingenting av det vanliga fungerade. Hon bara skrek och kastade sig och jag blev bara mer och mer arg och opedagogisk. Man kan bli det kl halv 2 på natten... Men till slut somnade hon, efter att ha legat en stund fastklistrad på min kropp. Fy, vad dåligt samvete jag hade! Jag visste inte att det var det hon ville, eftersom hon inte brukar vilja mysa när hon är arg. Jag skulle ha testat det först! Men nu vet jag det... Dålig.mamma.se