Åh fy, vilken tuff dag det har varit.
Dexters blivande ägare kom ju hit, för att veterinäsbesikta honom.
Han var helt exemplarisk och betedde sig inte illa en enda gång.
Jag fick gång på gång höra hur bra och duktig han var och det var han verkligen! Han morrade och skällde lite, men inte så mycket som han brukar.
Fy fan, vad jobbigt det blev då!
Då kände jag verkligen att jag inte ville att han skulle flytta.
Jag bara grät och grät inne hos veterinären och när jag kom hem bröt jag ihop i hallen. Tårarna bara sprutade och det enda jag kunde säga var, "Jag klarar inte detta!".
Min svärfar var här och när jag lugnat mig pratade vi lite.
Han har ju sett Dexter "in action" och sa att han tyckte ändå att det var rätt beslut att låta honom flytta. För hans egen och för barnens skull.
Han har rätt, men hela min kropp gör ont!

Hela kroppen värker...
Jag vet inte vad mer jag ska säga.

Tack än en gång, alla som ställer upp och tröstar!