Började dagen med att ringa Emelie och totalt bryta ihop.
Dexter åker ju på onsdag och hela hjärtat skriker, "Neeej!", medan hjärnan skriker, "Ja!".
Jag är så kluven!
Emelie tröstade(tack, Emelie!) och sa att hon tyckte oxå att det var det bästa beslutet. Det tror jag med att det är, men det är svårt att acceptera.
Jag VET att det blir bäst för Dexter, men det känns som att jag sviker honom.
Jag känner mig helt jävla misslyckad, som måste lämna bort honom.
Det kanske kommer att kännas skönt sen när han åkt. Det kanske känns rätt då, eftersom jag vet att han kommer till ett perfekt hem. Men jag är så rädd att jag kommer att ångra mig resten av livet.
Det är tufft. Riktigt tufft.
Och jag vet inte alls hur jag ska göra för att lägga mina egna känslor åt sidan. Jag älskar ju min hund.
Just nu bara gråter jag.
Söta Älvan frågade varför jag var ledsen och jag svarade att jag hade ont i huvudet.
"Ont i hyvet, mamma?"
"Ja, jag har lite ont i huvudet och då kan man bli ledsen, när man har ont."
"Bajsat blöjan?"
"Haha, nä. Jag har inte bajsat i min blöja."

Älskade fina barn.