Ikväll är det för mycket...
Älvan är för mycket och Bille är för mycket.
Älvan har stängt öronen och planerar nog inte att öppna dom igen och Bille är fortfarande sur över dom där sprutorna.
Det var länge sen jag grät över jobbiga barn. Det slutade jag med när jag kom in i det här med att ha många barn tätt. Det är liksom bara att gilla läget. :)
Gilla den konstant höga ljudnivån och alla viljor som inte kan vänta på sin tur.
Man får liksom glida med och vara bestämd.
Men ikväll blev det som sagt för mycket.
Tårarna rann över, för jag blev så less på att Älvan bara ignorerade allt jag sa, samtidigt som Bille ville vara i mitt knä, fast ändå inte, fast på nåt vis ville han ändå, men ändå inte. Kunde jag inte sätta honom mer på vänstra benet? Fast inte så långt till vänster!!! Lite åt höger. NEJ, då blev det fel!
Brallan undrade varför jag var ledsen och jag sa att jag hade haft en jobbig dag.
Det är inte kul att gråta inför sina barn, men dom måste ju få veta att även mamma och pappa kan bli ledsna ibland. Det tror jag inte att dom tar skada av, sålänge dom vet varför man är ledsen, så dom inte går och undrar.
Nu ligger dom iaf i sina sängar och jag väntar på att dom ska slockna, så jag kan baka tårtbottnar.
Mannen sa att han skulle stanna hemma från träningen för att avlasta, men jag sa att jag ville vara ifred och tvingade iväg honom.
Det vill jag egentligen inte, men jag vet hur mycket han vill träna, så en vit lögn tyckte jag var okej.

Bah!
Nu låter dom två små, så jag får väl ta tag i the situation.

Gokväll!