Till min Älva, som ikväll har lyckats få en fläskläpp och en blodig tand.

Älskade Älvan, med änglalockar.
Det är omöjligt att försöka räkna alla dina krockar.
Man kan tro att golvet är fullt av stenar och rötter.
Men det är bara du som verkar ha fötts med två vänsterfötter.
Tyvärr har det inte gjort så att du tar det försiktigt.
Jag är lättad att du aldrig har skadat dig på riktigt.
Du snubblar fram i din egen lilla värld.
Och du lyckas alltid stupa i backen på din färd.
Det är ett under att du ens har kvar dina tänder.
Men du har iaf lärt dig att ta emot med dina händer.
Jag vill nu be dig, älskling, att varva ner.
Kanske öppna ögonen, så att du vägen ser?
För åker du i backen en gång till.
Då åker hjälmen fram, även om du inte vill!