Vaknade av en katt som lekte i fönstret och nu kan jag inte somna om.
Ligger och tänker på allt jag fått höra senaste tiden.
Jag blir lite förvånad över att folk "vet bättre" om mitt barn, än vad jag gör.
Vi ska ju till lite specialister med Billeboll, via bvc.
Billeboll är världens finaste påg, men han är oxå en väldigt frustrerad människa.
Han vill ha saker på sitt vis och hela världen rasar om vi försöker ändra på det.
Han MÅSTE ha sina tretusen dinosaurier på soffbordet dygnet runt.
Vi har försökt flytta undan dom, men det blir ett jäkla liv och dom är tillbaka lika snabbt.
Han MÅSTE kolla på sina dinosauriefilmer konstant.
Vi försöker ofta titta på annat, men det slutar bara i skrik, så att ingen kan höra vad dom säger på filmen.
Man MÅSTE upprepa det sista ordet i hans mening, när han försöker berätta något, annars slutar han aldrig själv upprepa det.
Antagligen för att han vill veta att man har förstått.
Han är ibland väldigt svår att få kontakt med och det krävs ofta mycket kroppskontakt för att han ska "höra".
Lekar slutar ofta i våld och Billeboll verkar inte förstå varför andra blir ledsna, när han dragits i håret.
Även djuren(inte hunden dock) får sin beskärda del av våld. Katterna är bra att dra i pälsen och hönsen kan man sparka efter.
Han blir stressad av hög ljudnivå och mycket intryck. Speciellt på dagis.
Det är lite exempel på vad vi har det svårt med hemma. Det finns många fler.
För mig är det skönt att både förskola och bvc reagerar och skickar oss vidare.
Det är skönt att veta att vi kommer att få hjälp att hjälpa Billeman.
Men det jag är så fruktansvärt trött på, är alla kommentarer, från folk som inte träffar honom alls lika ofta, om att "det är trams och det är inte nåt fel på honom".
Jag har aldrig sagt att det är fel på Bille!
Det jag försöker förklara är, att OM det skulle vara nån diagnos, så får vi ju ett litet facit på hur vi kan hjälpa honom framåt. Och om det INTE skulle vara en diagnos, så får vi ju hjälp och tips ändå.
En favorit jag fått höra många gånger är; "Dom är så snabba att sätta diagnoser på alla. Alla har ju nån diagnos idag!"
Ofta följs meningen utan någon som helst fakta, utan man får bara till svar, " Nä, men det är vad jag TROR iaf", om man ifrågasätter påståendet.
Visst, det finns säkert fler barn och vuxna idag, som har olika diagnoser, men det gäller ju inte bara neuropsykiatriska sjukdomar, utan även andra kroppsliga sjukdomar.
Men det är ju inte för att alla helt plötsligt är sjukare än innan, det är ju för att man nu är medveten om fler diagnoser och(speciellt inom psykiatrin) fler tar steget till att få symtom utredda.
Istället för att bli inspärrad på hispan och få elchocker kan man idag få hjälp att leva ett normalt(usch, gillar inte det ordet, men ni fattar) liv istället.
Folk verkar inte förstå, att det faktiskt sårar.
Det sårar att höra att man är tramsig, som försöker hjälpa sitt barn.
Det sårar när någon påpekar att han "alltid" får som han vill och det är därför han är som han är. Att jag skyller på att han inte förstår.
Folk ser inte den andra sidan.
Den sidan då jag har provat miljoner olika metoder, för att få honom att lyssna och reagera. Dom har inte sett hur jag vänder ut och in på mig själv för att "nå fram" till honom. Hur arg jag blir på honom och sedan på mig själv.
Dom har inte sett hur jag tar över hans frustration och själv blir frustrerad.
Dom fattar inte att jag själv ser att jag särbehandlar Billebollen, för jag vet att det inte är lönt att ta vissa konflikter, som jag i vanliga fall tar med tjejerna.
Och det gör så ONT i mig, att jag går emot vad jag själv säger.
Men det ska ni alla veta, att om det är någon som stöttar oss i detta, så är det banne mig Billebollens storasystrar.
Dom är 3,5, respektive 5 år och dom är så kloka.
Dom tar hand om honom med mer tålamod än jag ibland.
Jag har pratat med tjejerna vid några tillfällen och förklarat att Bille är "för liten" för att förstå vissa saker.
Dom har accepterat det och vi får väl se hur länge dom köper det.
Det jag vill få fram i denna texten är, att folk har så mycket åsikter om saker dom inte har någon djupare insikt i.
Döm inte mig som förälder om du inte har gått en vecka(minst!) i mina skor.
Du kanske tycker att min son är precis som alla andra barn, och det är han till viss del, men han är även väldigt olik barn i sin egen ålder.
Jag är ingen diagnoskåt mamma, som vill få på papper att mitt barn är speciellt.
Jag är bara en trött förälder, som känner att hon inte räcker till och sträcker ut en hand efter hjälp.
Hjälp att hjälpa det mest värdefulla i hennes liv.
Sina barn.
