Diagnos
Som dom flesta av er vet, fick jag en utmattningsdepression förra vintern. Efter det inträffade det en massa hemskheter i mitt liv och sen dess har jag haft psykologkontakt, för att komma på fötter igen.
Under samtalen med min psykolog har vi gått igenom hela mig, min uppväxt och mitt känsloregister.
Nu börjar det bli dags att säga adjö till våra samtal, för att jag är "frisk".
Normal, tydligen.
Ingen diagnos och inga konstigheter.
Detta har nog varit det svåraste för mig att inse...
Att jag är "normal"(vad det nu innebär).
Inte sjuk.
För sen jag var liten har jag fått höra att det är "fel på mig".
Jag har för mycket känslor och för nära till dom.
Och det är fel.
Iaf i vårt samhälle.
Iaf enligt andra.
Jag måste ju ha Borderline, ADHD, DAMP, mm...
Det är jobbigt för andra, att behöva ta itu med känslor som andra känner.
Det är fel att känna för mycket.
Det är lättare att ignorera och dölja.
Jag var helt övertygad om att jag skulle få en hel pappersbunt med diagnoser nedskrivna, för att jag alltid vägrat dölja vad jag känner.
Men tänka sig, jag fick inte ens ett ord.
Jag är inte sjuk/dum/dålig/hemsk/jobbig. Jag är mig själv och alla dom där andra beskrivningarna, som andra beskrivit mig med, är bara en reflektion av dom själva.
En reflektion av hur andra personer ser på sina egna känslor.
Det jag vill få fram i det här inlägget, är att folk är så snabba att döma varandra.
Så fort någon gör något, som inte faller någon annan i smaken, är det FEL.
"Du gör inte som vi och det är fel!"
Det gör mig så ledsen och orolig.
Ledsen för att alla människor är lika mycket värda och man borde få en chans att få leva lycklig, även om man inte gör som alla andra.
Orolig för att mina barn ska växa upp i en värld full av fördomar, som kanske gör att även dom känner sig "onormala" och ensamma.
Det är redan snack om att Billeboll har nån diagnos.
Han pratar inte direkt, går absolut inte på nån potta och är "sen" i utvecklingen.
Spelar det stor roll om han kan bajsa på toaletten eller inte, när han är 2,5?
Spelar det stor roll hur många ord han kan?
Är det inte bättre att han får utvecklas i sin egen takt och få den hjälp han behöver, istället för att skynda, skynda och stressa honom?
Kan inte alla bara lägga ner pekpinnarna och leva i harmoni?
Eller är det som min psykolog säger?
Att jag har en drömbild av hur verkligheten BORDE vara, men aldrig kommer att bli?
Jag hoppas på det första. ;)
Kärlek till er!
P.S
Ingen aning varför vissa stycken i texten har större storlek.
Kommentarer
Trackback
