Jag lider ju av GAD, vilket gör att jag får ångest över... Ja, typ allt. Inte så att jag får starka panikattacker, utan mer en förgörande känsla av oro och panik inom mig. 

I några månader har det varit mkt skit runt omkring oss, som tvingat oss till förändringar och skapat lite oenighet runt oss. Vi har känt oss påhoppade emellanåt och det har stärkt min ångest. 

Jag försökte prata med hubby om det och då lät det typ såhär:

"Du vet när man känner att man håller på att drunkna i sin egen kropp och försöker fly för livet, men vet inte hur, för man är ju fast. Så känns det inom mig, nu när x sa så till mig."

Hubbybubby kollade mest på mig med förvåning och bara: "Ehm, nä. Jag vet inte hur det känns. Jag har aldrig känt så."

Det var ungefär då jag började inse att jag måste få bukt med ångesten för min egen skull. 

Så jag håller nu på att ställa in medicin, som förhoppningsvis gör att jag reagerar lite mer logiskt. :P 

Det tar tid och ger biverkningar, men samtidigt gör medicinen att jag kan njuta av nuet och släppa saker, istället för att koncentrera mig på min ångest. När jag ligger på en mer balanserad nivå inser jag det jag redan egentligen vet. Att det andra människor säger och gör får stå för dem själva. Det är inte upp till mig att älta och bry mig om vad andra tycker. 

Jag har ätit samma medicin förr, så jag vet att jag snart når dit. Jag känner redan att jag är på väg. :) 

Bara att ta tag i problemet ger mig en kraft som fyller på min energi.